Idag vart det ett besök på katthemmet med risk för översvämning av glädjetårar.
Mitt fokus var på mr Peep som varje gång man sträcker fram handen så tror han att man ska slå honom. Och när man väl klappar stackarna så är han lika spänd som en fiolsträng.
Idag satt jag väääldigt länge och bara klappade och pratade med honom. Och efter en halvtimma började han visa respons på mina klappar. Han började spinna lite tyst och till slut så fick jag hel respons. han ville bli kammad, kelad, gosad och han ville t o m nafsa på mina fingrar.
När jag fick denna responsen av denna stackars kisse så började tårarna flöda. Lycka! Ingenting kan jämföras med att nå fram efter länga stunder av försök att få en katt att slappna av.
Känslan när han började kela med mig i ansiktet var mer än vad mina drömmar kunde räcka.
Mitt hjärta spricker lite varje gång när jag inser att jag inte kan ta med honom hem med mig.
Han har hittat en speciell plats i mitt hjärta och jag antar att han alltid kommer att finnas där.
Jag önskar mer än allt att jag kunde få vara hans mamma.



Trasnslation:

Todays visit at the cathome was a risk of flueds of tears.
My focus was on Mr Peep how thinks I am going to hit him every time a want to stroke him. And when I stroke him he is tensed as a a violinstring.
Today I sat a very long time and just talked and stroked him. After half an hour he started to show respondens. He started to purr and he wanted to be gromed, stroked and he even nibbled a little bit on my fingers.
When I got that respondens my tears started to flued his pen. Happiness in its best shape!
Nothing can be compared with the fact that your reached underneath the skin and found some trust and relaxation in a littele cat like this.
This I hadn´t guessed in a million year!
It cuts a hole in my heart every time I relise that I can´t take him home with me.
I have got a special place in my heart and I guess he will always have. I just wish I could be his mom.