Jag har en sån där hat kärlek till den här uppfinningen som kallas television. Jag Älskar att fastna framför en värld av overklighet och verklighet. Att få slippa undan sig själv och sina egna tankar ibland och gå in i televisionens värld är underbart.
Men och andra sidan så kan man bli så försjunken, orkerlös och fastklistrad att man glömmer sin egen verklighet.
Jag har så svårt att fasktiskt slita mig just nu. Jag vet att jag skulle bli så mkt piggare och gladare om jag skulle ta mig en lång promenad i friska luften. Men vad är det som gör att kroppen blir så tung för att resa sig upp och göra det som är bra för ens egen person?
Varken kroppen eller världen är gjord på logik. Vart är LOGIKEN?