Hösten = missär eller vätskedrivande mys?

Det här med hösten är för mig ett fenomen som jag aldrig kommer att kunna förstå eller acceptera.
Somliga tycker att hösten är den bästa årstiden. Man får plocka fram och köpa nya kläder som passar för just höstens trender. Man älskar att krypa upp i soffan med en filt över sig och ägna timmar åt att mysa och hinka i sig olika tesorter med tusen olika aromer.
Jag kan garantera att dessa männiksor springer mellan soffan och toaletten tusen fler gånger än andra årstider. Kissblåsan klarar inte så mkt te. Och andra sidan så kanske man har vat blåsan vid kisseriet efter en sommar då man förmodligen har druckit så mkt öl och rosevin så man kan räkna antalet liter i ett flertal badkar.

Den andra sidan av hösten är inte alls lika romantisk som tearomer och skyttetrafik mellan soffan och toaletten.
För de människor som är så beroende av ljuset är hösten en livsavgörande årstid.
istället för att mysa i soffan kämpar man med att ens orka ta sig ut ur sängen.
Aptiten på föda är utom räckhåll.
Gråt attackerna byter av varandra med toalettbesök (gråt gör en kissenödig nämligen).

För att inte göra denna kolum alldeles för lång så vill jag avsluta den med att hösten är så förbannat orättvis. Jag är själv en av dem som INTE myser i soffan omringad av tearomer.
Nope. Jag är ibland de människor som löapar efter allt solljus man kan få tag i. Jag har en kille som ger mig elstötar så jag kommer upp ur sängen (ok, det var en överdrift.) Men utan min kille hade jag nog legat kvar i sängen. Ja, ibland till och med kissat i sängen också.
Men men, jag ska inte säga att jag tycker synd om mig själv just för att jag är en av den deprimerade sorten.
Jag önskar bara att hösten kunde vara lite mer skonsam mot sinnet än vad den är.
Vi har säkerligen en hel del människor som lider så dant där ute att det kanske är deras sista höst de behöver uppleva.
Men av erfarenhet så vet jag att det blir bättre med fysisk träning, mindfullness träning och stålsättning av att man inte sätter stämpeln på sig själv som ett offer.

Det är inte många som läser min blogg, men förhoppningsvis så är det kanske någon som ser det här och inser att man inte är ensam om den missär man känner.




Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0