Varning för närgångenhet...

 

 

Jag har nu överlevt 10 dagar som mamma till en underbar liten tjej. Jag kan inte beskriva lyckan jag känner och hur glad jag är att hon är frisk.
Jag inser nu att livet jag hade innan Freya dök in i vårt liv var så tomt. Jag trodde jag hade allt. Men nu ser jag hur meningslös min vardag var.

Tänkte berätta lite om förlossningen som var både en mardröm och en glädje i en enda salig röra.

Torsdag 6 dec

Vaknade för att gå på toa för 711 gången. Andy hade gått till jobbet och jag var redo att döda tiden med att börja måla min tavla.
Jag gick på toa men även om jag kissat klart så rann det fortfarande längst benen. Min tanke var "Satan! Nu har urinblåsan gett vika helt ock hållet. "
Tur var då att jag hade tid hos läkaren för att få lite smärtstillande för ryggen och tog då upp problemet med min extremt läckande urinblåsa.
Hon sprack upp i ett fånigt leende och säger:
"Det där är nog inte din urinblåsa utan det är dit vatten som gått!"
WHAT! I mina tankar så hade senariot varit att vi skulle behöva inkalla saneringsfirma för att röja undan översvämningen i huset efter mitt vatten gått.
Men tydligen kommer inte vattnet i floder hos alla utan det kan sippra då bebisens huvud kan täppa till öppningen för att det ska flöda.
Samtalet jag väntat så länge på att få ringa till mina kära Andy var kommen.
Jag åkte hem bytte trosor och trosskydd typ sju gånger. Andy kom hem 2 timmar efter och sen åkte vi in till sjukan.
Väl på sjukhuset så kopplade de upp mig i en pulsmaskin för att höra hur snuttan mådde och blodtryck togs på mig.
Vi skickades hem och jag skulle ta tempen var fjärde timma för att spåra för infektion vilket är en risk när vattnet gått. Vi åkte hem och inväntade morgondagen.

Fredag 7 dec

Den här natten sov jag som en stock mellan temperatur tagningarna.
Vi åkte in efter bestämd tid med sjukhuset. De kopplade upp oss igen med puls och blodtryck tagande. Inga spår efter infektion eller värkar heller.
Frustrerande att veta att kroppen borde vid detta laget vara i fullt värkarbete. men tydligen är det vanligt att man måste få hjälp med medicenering för att få det att börja.
Så åter igen skickade de hem oss men denna gång med vetskapen att kl 11 nästa morgon skulle de hjälpa till att sätta igång värkarbetet.

Lördag 8 dec

Dagen var kommen då jag skulle få genomlida livets största fysiska smärta och livets största glädje. En stor skål med pasta intogs, precis som en elitidrottare inför en stor prestation.
Vi kom in till sjukhuset och samma procedur med puls och blodtryck gjordes regelbundet.
Andys mamma anlände som vi bestämt i förväg. Och alla var redo för läkarens ankomst.
Nästa steg i igångsättningen var att läkaren skulle placera ett piller i slidan på mig som skulle tunna ut membran och livmodern för att kroppen ska börja jobba.
En tanig, ung och rödhårig läkaren kom in och förklarade proceduren och jag svarade KÖR!
Jag kan säga att det var liksom inte bara i slidan han skulle sätta det där pillret. Långt upp i tjotta hejti skulle det. HELVETE va ont det gjorde! Så istället för att peka Fuck You fingret numera så pekar jag med långfingret och pekfingret, för det är precis vad han gjorde i mitt stackars underliv.

Efter denna chockerande procedur var det bara att vänta.
Små mensvärkar kom som blev ganska starka tyckte jag. Men enligt deras kontroller så syntes inte det på monitorn att jag var i värkarbete ännu.
Shit tänkte jag. Hur ont kommer det då göra när de sätts igång på riktigt.
Hela dagen gick med dessa "små" värkar. Det som räddade mig var att Andy och hans mamma och jag pratade om allt möjligt under tiden. Det hjälpte mig att koppla bort rädslan och ängslan för smärtan och ifall skruttan mådde bra eller inte.
Läkaren återkom och vi bestämde att jag skulle få lite smärtstillande för att kunna sova under natten. Andy och hans mamma åkte till ett hotell eftersom de inte fick stanna under natten.
Den natten var ett helvete. "Småvärkarna" fortsatte hela natten och smärtstillandet hjälpte inte ett skit. Men det jobbiga var under den natten var att jag var ensam och barnmorskan som hade nattjouren inte verkade bry sig ett skit. Jag låg där i smärtor och inte en enda gång kom hon och tittade till mig trots att hon hörde att jag suktade och ibland skrek av smärtorna.
Men i alla fall så överlevde jag den natten med 0% sömn.

Söndag 9 dec.
Andy och hans mamma kom tidigt och vi fick byta avdelning till "Labour ward" . Det var avdelningen som det skulle ske på.
En supersöt barnmorska vid namn Debbie kom in och vi började diskutera om hur det ska gå till osv. Jag brast i gråt då jag var så jävla rädd för smärtan.
Det var dags att sätte in droppet som skulle starta värkarna på riktigt. Min rädsla kom ifrån att barnmorskor, förlossningskurser och andra havande kvinnor hade informerat mig om att om man får drop så kommer allt bli mycket mer långdraget och mkt mer smärtsamt. Ångesten i mig var total! Andy och hans mamma var fantastiska!

Jag vet inte hur mkt du vet om hur det fungerar när kroppen ska föda. Men i grunden ska livmodern öppna sig 10 cm och när den gjort det så är det dags att krysta.
När det var dags för droppet att sättas in var jag 1 cm öppen. Ännu mera ångest att det var 9 cm kvar!
Droppet började verka och jag hade lustgasen (tror jag det heter på svenska) i högsta hugg.
Den smärtstillningen funkade bra och jävlar va jag skrattade. jag kunde inte hålla urinblåsan i schack så fort skratt attackerna kom. Andy och hans mamma skrattade åt mig men oooo va skönt det var. I all smärta så fanns det nu hopp.
Värkarna vart allt mer intensiva. Och jag väntade alldeles för länge innan jag sa att det var dags för ryggmärgsbedövning.
20 min tog det innan läkaren som kunde sätta bedövningen kom. Då var det 20 min rent helvete. Lustgasen tog inte mer än en liten udd av smärtan och jag var svimfärdig.
Till slut kom han och nålar sattes i ryggen på mig och jag fick en stund vila utan smärta. Vid det laget var jag alldels slut.
Men tydligen så hade det hänt grejer under den tiden som jag var i total smärtmörker. Livmodern var nu öppen 7 cm.
Jag hade fortfarande värkar men med ryggmärgsbedövning och lustgasen så var de kontrollbara.
10 cm kom och det var dags att krysta.
Känslan är som att man är förstoppad fast 79 gånger värre. Jag krystade i ungefär 40 min och läkaren kom in. De kunde nu se huvudet och även Andy tog sig en titt.
Tröttare hade jag aldrig varit. Jag såg ut som Magnus samuelson som lyfter den tyngsta vikten i världen. Jag var blå i ansiktet. Andy på ena sidan och Andys mamma på andra sidan. Jag kunde höra hur de slutade andas så mellan varje krystning fick jag säga till dem att andas. haha! Även barnmorskan medgav att hon höll andan. haha!
Läkaren ställde frågan "Would you like me to help you?" Dum fråga!!!! YEEES!
Hon gav mig då lokalbedövning och snittade upp mig. Jag kände skruttans huvud komma fram och fem sekunder efter gav all smärta vika och jag kände hur hon gled ur mig. Och jag hörde det magiska skriket.
Då det gått 4 dagar med infektionsrisk så fick jag inte hålla henne med en gång då de ville göra en kontroll på henne först.
Medan läkaren hjäpte mig att föda ut moderkakan och sy igen mig så kunde jag se min lilla flicka ligga där 3 meter bort. Hon tittade non stop på mig och hon gav inte av sig ett ljud. En lugn liten flicka som var min lilla flicka låg där och väntade på att få komma och ligga hos mig.
Tårarna flödade och jag kunde inte tro att det var sant. Hon fick en liten hemstickad ljusgul mössa på huvudet. Hon torkades av och sedan fick hon komma till mig.
Tro mig när jag säger att det är det mest magiska. Hon tittade på mig utan ett ljud. Jag såg att hon visste att jag är hennes mamma.



Vi fick stanna på sjukhuset över natten för att kolla om jag eller hon var utsatt för infektion vilket vi inte var.
Då jag var väldigt osäker med matning osv så bestämde vi att vi skulle åka till ett annat sjukhus där man kan få hjälp och s töd under dagar och nätter med allt.
Där var de alldeles fantastiska! De fick mig verkligen att tänka i andra spår när det gäller min framtida karriär. Fasen vilka hjältar de kvinnorna var för mig.
Det tar ungefär 3-5 dagar innan mjölken kommer in i bröstena. Men innan dess är det en annan substans man får ut från brösten. Jag försökte flitigt med amningen men båda bröstvårtorna sprack så jag fick försöka pumpa ut så mkt som jag kunde för hand.
Efter 2 dagar på sjukhuset så fick min skrutta gulsot och lite för mkt gulsot för att det skulle vara hälsosamt. Hon tappade mer än 10 % av sin vikt (10 % är normalt att tappa men går det över den siffran så är det hälsofarligt)
Så vi fick åka tillbaka till sjukhuset där vi fick börja en matnings regim och solterapi på skruttan.
Den natten var den värsta i mitt liv. Då jag försökte pumpa ut så mkt mjölk som möjligt och samtidigt få i henne annan typ av mjölk. Ångesten rev i själen. och det var 4.e natten utan sömn.
Så jag var extremt trött.

Efter den natten fick vi komma hem och sedan dess har det gått bättre och bättre.
Barnmorskan kommer hem till oss och kontrollerar stygn, välmående hos både skruttan och mig.
Hon äter mkt bättre nu och gulsoten är nästan borta helt nu.

Trots all oro och smärta så är det värt allt detta och lite till. Hon är perfekt i våra ögon och det är en obeskrivig känsla att älska någon så mycket!