Ok. Min hjärna är nu i full process att hitta en undanflykt för att slippa de 7 km jag planerat att springa.
Men min hjärna ska fan inte få bestämma själv.
Jag övertygar mig själv här och nu att det kommer gå galant och att jag kommer att må prima efter det en löprunda, och att min ångest ska minska åtminsonde en liten aning.

Mitt problem är dock att när jag bestämt hur långt jag ska springa så är allt under det ett misslyckande. Så fungerar jag och sånna krav har jag på mig själv.
Idag är det satt 7 km och inte en meter under det.

När jag kommer tillbaka har jag små russin dränkta i choklad som väntar på mig. Så en näve chokladdrunknade russing och en näve nötter är mitt trofe för att jag ska springa 7 km idag.
Londons gator är ännu en gång i fara. En tumlande Lisen kommer sopa rent gatorna ännu en gång.

Japp. Då drar jag!